VÄLKOMNA TILL UTSTÄLLNINGEN
EN PLATS FÖRSVINNANDE
Utställningen öppnar Långfredagen kl 12-17 med konstnärerna närvarande.
På Långfredagens kväll bjuder vi på middag med samtal utifrån utställningens tematik tillsammans med konstnärerna och middagsgästerna. kl. 18-20 Föranmälan till middagen krävs då det är begränsat antal platser. (för att komma på öppning mellan 12-17 behövs ingen anmälan) Anmäl dig till info@gylleboverket.se
Vi håller sedan öppet utställningen Lördag & Söndag 12-17
Varmt välkomna!
Sommaren 2018 står vi tillsammans och svalkar oss i den sjö som bildar ett gränsland mellan gruvområdet och byn. Vi står där i vattnet med fötterna på den gamla sjöbotten. I en svag doft av skogsbränder planeras morgondagens utflykt till skogen där vi ska dokumentera stigar och provborrningshål. Vi förstår att vi måste ge oss av tidigt, för solen den här sommaren är så outgrundligt stark och när den står som högst mitt på dagen blir det för hett. Vi står där i sjön med den stora gruvan i blickfånget, luktar på brandröken i det förtorkade landskapet och snuddar vid någonting mycket stort och skrämmande, men vi vänder tillbaka blicken och bestämmer oss för att stanna just precis här. Vi ska utgå från denna specifika gruva och det kringliggande landskapet. Detta ska vara vår projektionsyta.
Vi befinner oss utanför Sveriges största koppardagbrott, Aitik. Sedan 2016 ses vi varje sommar i Katarinas och Lars Åkes lilla stuga ovanför Sakajärvi sjö och byaväg. Härifrån följer vi gruvans expansion och de omkringliggande byarnas avveckling.
Med platsen som utgångspunkt försöker vi förstå landskapets oändliga skönhet och industrins enorma storlek. Är det ljudet, dammet eller staketet runt slamdammen som utgör gränsen mellan naturen och gruvan?
Gränsen är också en mental skärningspunkt. Här har människors omsorg om hagar och marker i generationer långsamt skapat stigar och minnen tillsammans med de gamla skogarna som står i evigheter av naturens egen tid. Här finns också gruvan, vars egen metabolism innebär ett alltid pågående växande, en ständig expansion i en hastighet som inte lämnar tid för omsorg. Det som en gång betraktades som evigt blir fort ett sårigt minne. Snart finns dessa skogar och stigar inte kvar och vi undrar var minnet ska slå rot när alla ankarpunkter är borta.
Vi samlar och dokumenterar fragment som berättar något för oss om själva försvinnandet.
Vad det innebär för människorna, för naturen, för träden, stigarna och djuren. För sjön som snart ska tömmas på sitt vatten och för hästhagarna som rivits bort.
Det finns ankringspunkter, platser för sinnet att luta sig mot. En händelse i tid och rum där koordinaterna möts. Ibland startar en ny egen tideräkning vid en sådan punkt. Det blir ett före och ett efter en specifik händelse. Gamla erfarenheter stannar bakom i en sorts historia och de framtida får nya horisonter att spegla sig mot.
Nu står vi vid en sådan ankringspunkt och vinglar.
Våra vänner har tillslut lämnat byn. Husen, dasset och vebon. Allt ska bort, somligt flyttas med till deras nya plats, annat töms och rivs. Hagarna plockas ner och betesängarna växer igen. Gruvdamm på stigarna som tappar sitt minne och vi är vilse. Vi har inte varit där, inte sedan Katarina och Lars Åke flyttade. Vi irrar i tanken och känner oss nervösa, lite tyngdlösa utan riktning, vad är vi i den nya tideräkningen?
Å ena sidan är det så självklart, att vi ska följa byn hela vägen fram till slutet. Men å andra sidan, hur gör vi det? Hur skriver vi vidare på en berättelse som egentligen aldrig varit vår? Vi bad försiktigt om lov och lånade den. Vi har ömsint och varsamt fått låna denna plats för att återberätta ett stycke tid och rum. Vi har fått känslomässigt tillträde.
När snön smält bort så for vi dit igen. Nu fanns det inga grindstolpar att passera och vi går på fjolårsgräset och försöker förstå innebörden av tomhet.
Vi befinner oss utanför Sveriges största koppardagbrott, Aitik. Sedan 2016 ses vi varje sommar i Katarinas och Lars Åkes lilla stuga ovanför Sakajärvi sjö och byaväg. Härifrån följer vi gruvans expansion och de omkringliggande byarnas avveckling.
Med platsen som utgångspunkt försöker vi förstå landskapets oändliga skönhet och industrins enorma storlek. Är det ljudet, dammet eller staketet runt slamdammen som utgör gränsen mellan naturen och gruvan?
Gränsen är också en mental skärningspunkt. Här har människors omsorg om hagar och marker i generationer långsamt skapat stigar och minnen tillsammans med de gamla skogarna som står i evigheter av naturens egen tid. Här finns också gruvan, vars egen metabolism innebär ett alltid pågående växande, en ständig expansion i en hastighet som inte lämnar tid för omsorg. Det som en gång betraktades som evigt blir fort ett sårigt minne. Snart finns dessa skogar och stigar inte kvar och vi undrar var minnet ska slå rot när alla ankarpunkter är borta.
Vi samlar och dokumenterar fragment som berättar något för oss om själva försvinnandet.
Vad det innebär för människorna, för naturen, för träden, stigarna och djuren. För sjön som snart ska tömmas på sitt vatten och för hästhagarna som rivits bort.
Det finns ankringspunkter, platser för sinnet att luta sig mot. En händelse i tid och rum där koordinaterna möts. Ibland startar en ny egen tideräkning vid en sådan punkt. Det blir ett före och ett efter en specifik händelse. Gamla erfarenheter stannar bakom i en sorts historia och de framtida får nya horisonter att spegla sig mot.
Nu står vi vid en sådan ankringspunkt och vinglar.
Våra vänner har tillslut lämnat byn. Husen, dasset och vebon. Allt ska bort, somligt flyttas med till deras nya plats, annat töms och rivs. Hagarna plockas ner och betesängarna växer igen. Gruvdamm på stigarna som tappar sitt minne och vi är vilse. Vi har inte varit där, inte sedan Katarina och Lars Åke flyttade. Vi irrar i tanken och känner oss nervösa, lite tyngdlösa utan riktning, vad är vi i den nya tideräkningen?
Å ena sidan är det så självklart, att vi ska följa byn hela vägen fram till slutet. Men å andra sidan, hur gör vi det? Hur skriver vi vidare på en berättelse som egentligen aldrig varit vår? Vi bad försiktigt om lov och lånade den. Vi har ömsint och varsamt fått låna denna plats för att återberätta ett stycke tid och rum. Vi har fått känslomässigt tillträde.
När snön smält bort så for vi dit igen. Nu fanns det inga grindstolpar att passera och vi går på fjolårsgräset och försöker förstå innebörden av tomhet.
—————
Utställningen En plats försvinnande vill vara en dokumentation över själva försvinnandet. Ett försök att förstå och fånga den rörelse som själva försvinnandet innebär för människorna, för naturen, för träden, stigarna och djuren. För sjön som snart ska tömmas på sitt vatten och för hästhagarna som rivits bort.
——————-
NORRAKOLLEKTIVET
Anja Örn, Fanny Carinasdotter och Tomas Örn samarbetar sedan 2016 under namnet Norrakollektivet. Hittills har vi koncentrerat vårt gemensamma arbete till projekten som handlar om Aitikgruvan utanför Gällivare. Gruvan och dess kringliggande landskap har blivit en projektionsyta för oss att undersöka, förstå och belysa mineralutvinningen och dess konsekvenser för människa och natur.
Norrakollektivet har bland annat ställt ut på Havremagasinet i Boden; Konstmuseet i norr, Kiruna; ArkDes, Stockholm; Sune Jonssons centrum för dokumentärfotografi, Umeå; Moderna museet Stockholm och Konsthall Trondheim (NO). Gruppen är representerade hos Moderna Museet, Statens konstråd, Region Västerbotten och Umeå kommun.
NORRAKOLLEKTIVET
Anja Örn, Fanny Carinasdotter och Tomas Örn samarbetar sedan 2016 under namnet Norrakollektivet. Hittills har vi koncentrerat vårt gemensamma arbete till projekten som handlar om Aitikgruvan utanför Gällivare. Gruvan och dess kringliggande landskap har blivit en projektionsyta för oss att undersöka, förstå och belysa mineralutvinningen och dess konsekvenser för människa och natur.
Norrakollektivet har bland annat ställt ut på Havremagasinet i Boden; Konstmuseet i norr, Kiruna; ArkDes, Stockholm; Sune Jonssons centrum för dokumentärfotografi, Umeå; Moderna museet Stockholm och Konsthall Trondheim (NO). Gruppen är representerade hos Moderna Museet, Statens konstråd, Region Västerbotten och Umeå kommun.
