PerViktor arbetar som arkitekt med något han kallar för Upplösningstiden, som handlar om att genom arkitektur och konst utmana oss att våga stanna upp i den multikris som vi befinner oss i.
Att det vi rört upp håller på att skapa nya förutsättningar för vad det är att vara människa på jorden.
Precis som larven i puppan löses upp till en cellmassa, eller som komposten bryter ned det gamla till jord, vill han undersöka vad som kan födas i upplösningens osäkerhet.
Orden och begreppen vi byggt våra samhällen med får förmultna för att öppna upp för andra tankar. För andra sätt att svara an. För andra samhällen. Upplösningen innebär att stå kvar i rädslan, i det mörka inom oss . Där vi kan lösas upp och förvandlas, till något vi ännu ej kan ana.
Per Viktor vistas på Gylleboverket i residens under flera perioder 2025.
Länk till debattartikel i tidningen Arkitekten
Upplösningstiden
Text av Per Viktor
Vi befinner oss i en tid av stor förvandling. Den värld som vi byggt upp håller samhälleligt, miljömässigt och individuellt på att lösas upp. Vad som är i kommande har vi inte tankemässigt möjlighet att greppa om eller för den delen begripa. En av de krafter som konsten har att erbjuda är att söka sig ut i det okända och våga stå i att inte veta. För många konstnärer kan det kreativa i icke vetandet skapa möjligheter för nya bilder, nya ord att beskriva det liv som är och är i blivande. Att med hjälp av fantasin skapa nya bilder och tankar som vi kan klä morgondagen med är ett behov vi som mänsklighet ständigt behöver återta. Men när ett samhällssystem stelnat och tappat sin elasticitet behövs mod för att våga kasta sig ut ur tryggheten som systemet erbjuder för att söka efter det oanade som döljer sig i icke-vetskapen. Jag har under några år under och efter min master i arkitektur 2024 utvecklat ett koncept som jag kallar Upplösningstiden. Det kan ses som en motsats till upplysningstiden som jag vill mena tog slut i och med andra världskriget. Tänkare som Camus insåg att visionerna vi som mänsklighet hade anat i ideologierna om en bättre morgondag var till ända. I efterkrigstidens kunde endast modet att stå i det absurda härbärgera smärtan av vår mänskliga längtan efter rationalitet i livets irrationella verklighet. Kapitalismen som vi helt släppte lös efter världskrigen kunde till viss mån berusa oss genom att producera tillräckligt med överflöd. Med hjälp av en till synes oändlig tillgång av fossil energi kunde den fria marknaden och konsumismen erbjuda någon sorts substitut till meningsskapande. Men i och med den globala upphettningen och i mångas mening kapitalismens kollaps 2008 har vi levt i en tid av förfall där vi samtidigt saknat en gemensam vilja till upplysningstidens utopiska visionsskapande. Många menar idag att vi behöver nya bilder för att samlas kring, att vi återigen behöver vässa våra pennor och samlas kring nya visioner. Och jag tror inte att visioner per definition är meningslösa, men jag vill slå ett slag för en annan möjlighet: att välja att stå kvar i upplösning. Att låta det gamla få falla, att ge plats åt nedbrytningen av gamla strukturer. För att inte måla framtiden med hjälp av den struktur som håller på att lösas upp kan vi som samhälle ta tillfället i akt för att stå i fallet och ovissheten. I upplösningstiden kan vi låta de begrepp och vissheter som vi har byggt upp vår värld med förmultna. I upplösningen finns ingen slutlig lösning som vid vägs ände skulle skänka paradiset på jorden. Den kommer inte med svar till vårt törstande begär efter rationalitet. Upplösningstiden bryter helt enkelt likt en kompost ned de beståndsdelar som vi byggt upp samhället med för att ge plats för nytt liv. Som larven i puppan låter sig lösas upp till en geggig cellmassa i transformationen till fjäril finns det tillit till att något oanat kan komma genom och efter upplösningen. För att ge detta koncept; Upplösningstiden möjlighet att verka behövs platser där människor är intresserade av att stå i det upprörda som en upplösning innebär. Där man tillsammans i stormens öga kan stå och välja att skapa i smärtan som förvandlingar ofta bringar. Det ger således också ett alternativ till att hetsa in i temporära lösningar som populistisk politik och rädsla idag ger mer och mer utrymme för.
