Vi fortsätter våra utforskningar att genom konstnärliga metoder ställa frågor vi ännu inte vet att vi behöver ställa inför vad en radikal omställning skulle kunna vara.
Vi vistas i trevandet. Det är en fortgående process med händerna i jorden, teoretiskt, spirituellt, poetiskt och politiskt, utifrån Gylleboverkets apokalyptiska övervuxna skrot och ett fält på gården Båt i skogen.
” En transformationsrit, en besvärjelse, ett löfte om att förbinda sig med världen.
Vad är det att vara människa?
Vad vill vi att det ska vara att vara människa?
Hur ser världen ut om vi tittar från vårt innersta väsen?
Vad säger det oss? Och hur lyssnar och ansluter vi till det?
Processen är ett pågående sökande genom det performativa.
Det är en genomgripande, kollektiv och personlig upplevelse och undersökning av rituell närvaro och en rörelse mot ett utvidgat ekologiskt själv.
Vi gör det för att återansluta oss till varandra, till det mer än mänskliga, naturen och kosmos.
Technomassan- massan av mänskligt skapade strukturer, har sedan två år överskridit världens totala biomassa- Alltså massan av alla levande organismer.
Vi läser att apokalyps betyder avslöjande.
Språkets inneboende kraft att berätta något för oss.
Avslöjande. Att ta bort slöjan, se klart. Och att våga fortsätta titta.
Livet vill leva. Om vi ger det plats.
Naturen i sig själv är självgenererande, den växer, om den får lov at växa. Årmiljarder av evolution har förfinat detta. Om en gräsmatta lämnas ifred förvandlas den långsamt till en skog, sådan är successionen, naturens självläkande förmåga. Också vi kan växa om vi ger utrymme och tid till varats tillblivelse att ta plats i sin egen takt och rytm.
Vi är uppfostrade i ett samhälle baserat på våld, slaveri, och separation.
Det har låtits genomsyra både liv och våra relationer- till varandra, till haven, skogarna och den komplexa helhet av oskiljaktiga relationer vi är en del av, som om vore vi inte livsavgörande för varandra.
Vi är inte i bra form. Lager av mönstrade beteenden, sociala strukturer, inlärda normer, känslor och rädslor
står mellan oss och världen.
Men vi har också minnen som sträcker sig långt innan detta. Industrisamhället är bara en fraktal av den mänskliga erfarenheten. Vi har alla ett gemensamt ursprung i den regenerativa impulsen som kallas liv.
Ett levande system av ständigt föränderliga tätt sammanlänkade entiter som jag och du är en del av, och som aldrig har varit, eller kan bli, separerade. Snarare än ett jag och du eller vi och dem, finns ett jag i dig, du i mig, ett vi i världen.
Ordet kultur kommer från cultura, att bearbeta eller odla. Vi odlar vår kultur. Det är inte bara någonting som faller över oss, det är något vi skapar och ger kraft till genom att följa det som skapats eller att gå emot det.
Till Etta och hennes syskon sa hennes pappa alltid att de inte skulle vara rädda – ”tänk själv och var inte rädd”, sa han.
Tänk själv, men inte nödvändigtvis ensam – vi kan tänka tillsammans.
Avlära, omlära, fördjupa, bära och bli buren av.
Var inte rädd.
En kärlekens dåre talar.
Lyssna.
Det finns en magisk linje mellan här och träden, och i den finns en liten öppning.
Genom den öppningen smyger vi oss in för att odla vår vildhet igen. Naturen i oss och oss i naturen. Odlar nya kulturer, bygger något där vår inre kunskap om en regenerativ sammanhängande värld kan flyta upp till ytan av det djupa vatten vi alla befinner oss i.
Kanske är både utställningen och processen en kärleksförklaring, till det vi bär i oss och det som bär oss i sig. Till kraften i att älska. Till livet som vill leva.
…’Och dårarna, för dårar finns det än,
de fyller sina bröst med kärleken,
De fyller sina liv med detta enda.
För de tror att älska är att andas, att leva.’
Vladimir Vysotskij, Balladen om kärleken
Översättning Ola & Carsten Palmer