in the world like lovers do

.25 februari . .24 september
Plats: Havremagasinet, Boden

Utställning på Havremagasinet, 25 februari–24 september.

Every story is a story about death. But perhaps, if we are lucky, our story is also a story about love.”
Helen Humphreys, The Lost Garden

Det finns inte ord att beskriva saknaden av det som går förlorat, och för de mest drabbade har orden eller handlingarna minst betydelse. Ändå, det finns en stark koppling mellan upplevelsen av förlust och det vi kallar kärlek. Genom att uppskatta allt det vi förlorar erkänner vi också dess värde, det är en kärlekshandling som omvärderar vår egen betydelse också i relation till det som blir kvar. Vi är strandade, förlorade och samtidigt …här.

Stora förändringar manifesteras genom ceremonier, ritualer, de besvärjer och manar fram den nya relationen. I utställningen In the world as lovers do söker Etta Säfve och Jona Elfdahl tillsammans med ett stort antal medverkande efter nya besvärjelser som manar in det nya, omfamnar det som går förlorat och möjliggör nya relationer. Det är en kärleksakt, och ett requiem. Det är ett försök att återupprätta relationen med det varande och det pågående.

Källaren på Havremagasinet är fylld av vatten, ljud och videoprojektioner. Det är platsspecifikt och samtidigt rumsupplösande.

LÄNK Till nedladdningsbar folder om utställningen Gylleboverket-booklet-havremagasinet

I utställningen på Havremagasinet medverkar förutom Etta och Jonaockså Fredrik Pusa (Foto), Jan Alvemark (Ljudläggning), Per Viktor Hjalmarsson, Vilma Määtänen, Ola Rubin, Niklas Alexandersson, Johan Alexandersson, Saai Chantem, Lava Chantem Mauritson, Robin Tidblom, Niclas Hallberg, Stina Pehrsdotter, Karla, Tide Bäckström Säfve, Olivia Mauritzen, Salomo Elfdahl, Issa Elfdahl, Bo Lönnå, Daniel Quartley, Lisa, Viktor/Elin/ Love/Momo/Jumjum/Vilde Säfve, Maurits Tistelö, Klara Wenner Tångring, Benjamin von Bothmer, lokalbefolkning i Tårnby, Danmark, från trakten runt Gyllebo i Skåne och i Örebro samt personal på Havremagasinet, Boden (Sång, musik och ritualer).

 

 

 

 

 

 Gylleboverket om arbetet

En transformationsrit, en besvärjelse, ett löfte om att förbinda sig med världen.

 

Vad är det att vara människa?

Vad vill vi att det ska vara att vara människa?

Hur ser världen ut om vi tittar från vårt innersta väsen?

Vad säger det oss? Och hur lyssnar och ansluter vi till det?

 

Processen är ett pågående sökande genom det performativa.

Det är en genomgripande, kollektiv och personlig upplevelse och undersökning av rituell närvaro och en rörelse mot ett utvidgat ekologiskt själv.

Vi gör det för att återansluta oss till varandra, till det mer än mänskliga, naturen och kosmos.

 

Technomassan- massan av mänskligt skapade strukturer, har sedan två år överskridit världens totala biomassa- Alltså massan av alla levande organismer.

Vi läser att apokalyps betyder avslöjande.

Språkets inneboende kraft att berätta något för oss.

Avslöjande. Att ta bort slöjan, se klart. Och att våga fortsätta titta.

 

Livet vill leva. Om vi ger det plats.

Naturen i sig själv är självgenererande, den växer, om den får lov at växa. Årmiljarder av evolution har förfinat detta. Om en gräsmatta lämnas ifred förvandlas den långsamt till en skog, sådan är successionen, naturens självläkande förmåga. Också vi kan växa om vi ger utrymme och tid till varats tillblivelse att ta plats i sin egen takt och rytm.

 

Vi är uppfostrade i ett samhälle baserat på våld, slaveri, och separation.

Det har låtits genomsyra både liv och våra relationer- till varandra, till haven, skogarna och den komplexa helhet av oskiljaktiga relationer vi är en del av, som om vore vi inte livsavgörande för varandra.

Vi är inte i bra form. Lager av mönstrade beteenden, sociala strukturer, inlärda normer, känslor och rädslor

står mellan oss och världen.

Men vi har också minnen som sträcker sig långt innan detta. Industrisamhället är bara en fraktal av den mänskliga erfarenheten. Vi har alla ett gemensamt ursprung i den regenerativa impulsen som kallas liv.

Ett levande system av ständigt föränderliga tätt sammanlänkade entiter som jag och du är en del av, och som aldrig har varit, eller kan bli, separerade. Snarare än ett jag och du eller vi och dem, finns ett jag i dig, du i mig, ett vi i världen.

 

Ordet kultur kommer från cultura, att bearbeta eller odla. Vi odlar vår kultur. Det är inte bara någonting som faller över oss, det är något vi skapar och ger kraft till genom att följa det som skapats eller att gå emot det.

 

Till Etta och hennes syskon sa hennes pappa alltid att de inte skulle vara rädda – ”tänk själv och var inte rädd”, sa han.

Tänk själv, men inte nödvändigtvis ensam – vi kan tänka tillsammans.

Avlära, omlära, fördjupa, bära och bli buren av.

 

Var inte rädd.

En kärlekens dåre talar.

Lyssna.

 

Det finns en magisk linje mellan här och träden, och i den finns en liten öppning.

Genom den öppningen smyger vi oss in för att odla vår vildhet igen. Naturen i oss och oss i naturen. Odlar nya kulturer, bygger något där vår inre kunskap om en regenerativ sammanhängande värld kan flyta upp till ytan av det djupa vatten vi alla befinner oss i.

 

Kanske är både utställningen och processen en kärleksförklaring, till det vi bär i oss och det som bär oss i sig. Till kraften i att älska. Till livet som vill leva.

 

 

…’Och dårarna, för dårar finns det än,

de fyller sina bröst med kärleken,

De fyller sina liv med detta enda.

För de tror att älska är att andas, att leva.’ 

Vladimir Vysotskij, Balladen om kärleken

Översättning Ola & Carsten Palmer

  

Utställningen IN THE WORLD LIKE LOVERS DO på HAVREMAGASINET i Boden är en fortsättning på IF I COULD KILL TIME TO SAVE ETERNITY, den utställning konstnärsgruppen gjorde på ÖREBRO KONSTHALL i Januari 2023.

836 286 Etta Säfve